Minns du stoderna i Timre?

En dag var de bara där, med sina underliga tecken och ristningar. Som om de alltid vakat över fribyggarbyn men undgått upptäckt. Eller så dök de faktiskt bara upp.

De som minns längre tillbaka viskar om försök att väcka magin i gränslandet. Kan det vara därför de uppenbarade sig? Andra tänker att de är en påminnelse om de avtal som en gång grundade byn; att något övertramp rest dem ur jorden. Kanske stämmer det som några tredje säger, att när vinden drar mellan de tre stoderna bär den med sig berättelser från fjärran platser.

Stenarnas besökare är i vart fall från vida kring. I Timre har man vant sig vid vandringsfolk och deras plötsliga ceremonier. Man har sett allt från viftande palmblad till klapprande djurskallar bäras fram till stenarna. Några kommer för att be, andra för att minnas, lyssna eller lämna något efter sig. Ingen tycks riktigt äga platsen, men många tycks behöva den.

Och kanske har stenarna också funnit sin plats i Timres vardag. En morgonhälsning. Ett tyst löfte. En stunds samtal med en sedan länge förlorad vän. De betyder olika saker för var och en. Eller så är de bara några underliga milstolpar som någon baxat upp på kullen.

Om stenstoderna kommit för att berätta något, tar de god tid på sig. Och nu, ett år efter att de dök upp, står de fortfarande kvar.