Skogens lyktnatt

Det finns sägner och traditioner som lever kvar från en tid då skogen var full av en annan sorts liv. Då irrbloss och lyktgubbar svävade trolskt där innanför brynet och dansade till locktoner som ledde de oaktsamma i fördärvet. Då människor kunde gå vilse bara några steg in bland stammarna, och föräldrar varnade sina barn lika mycket för skogsbrynet som för de djupa sjöarnas svarta vatten.

Det är minnet av dessa dagar som ännu lever kvar i Lyktnatten. När mörkret faller sägs de som följer en äldre tro lämna gårdar och läger i tysthet, bärande sina lyktor in mellan träden.

Man säger att skogens väsen samlas den natten, och att de som följer ljusen längre in gör det för att återgälda gamla skulder eller blidka sådant som ännu slumrar under rötter och mossa.

För en vanlig människa är det ingen natt att lägga sig i. Klokt folk snörar igen tälten, gör tecken mot mörkret och lär sina barn att inte följa ljusen in i skogen, hur vackert de än lyser mellan stammarna. De minns Nattens krig och historier om hur grannar förrådde varandra, och hur vänner återvände från nattliga strövtåg med förmörkade sinnen.

Ändå finns det alltid de som ser lyktskenen försvinna mellan träden och undrar vad som egentligen sker därinne, denna natt då skogen tycks minnas något äldre än människan själv.