Krivis – Kunskapens Labyrint

(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Stormklippa och dess lärda)

Att kliva in i det stora biblioteket i Krivis är att kliva in i en annan värld, en där tiden rinner lika långsamt som bläcket över pergamentet. De höga valven i sten sträcker sig uppåt, bortom vad ögat kan uppfatta i dunklet, och det doftar av pergament, damm och det dova stinget av bränt talg från hundratals ljus. Stora träläktare kantar salarna, fyllda av rullar och inbundna verk, och en oräknelig mängd skriftlärda rör sig tyst genom gångarna. Bibliotekets ordning är lika sträng som en akademisk disputation, och de lärda hävdar att det skulle ta ett helt liv att läsa ens en bråkdel av de samlade skrifterna.

 

För den som törstar efter kunskap är detta en plats av både vördnad och fara. Många besökare har förlorat sig i sina studier och glömt att äta, att sova. Vissa säger att biblioteket själv rör sig, att gångar försvinner och hyllor förändras. Jag kan själv vittna om att jag en natt fann mig vilse i de smala passagerna och hörde svaga viskningar från hyllorna omkring mig. Viskningar som ingen annan kunde höra. Många skulle kanske säga att det rörde sig om hunger, eller luften. Men jag vet inte vad jag ska tro.

 

Förbered er på att stanna längre än ni tror. Ta med proviant, och framför allt, en tupplur har inte skadat någon..

​​​​

​

Tysteskog – Där tystnaden rör sig

(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Mytens Landskap)

Det finns en skog mellan Tyria och Hedera där ljudet ibland försvinner. Inte dämpas, inte tonas ned – utan försvinner helt. Det var en kylig natt när jag och mitt följe slog läger i skogsbrynet. Elden sprakade, vinden susade genom lövverket och en ensam uggla hoade i fjärran. Sedan… ingenting. Det var som om världen höll andan. Mina följeslagare såg på varandra, munnarna rörde sig, men inga ord kom ut.

 

Dagen därpå fann vi träd som brutits av på mitten, som om en osynlig hand hade knäckt dem likt torra kvistar. Ingen av oss talade om vad vi sett, men vi skyndade oss därifrån. Det sägs att om tystnaden når dig, ska du inte röra dig. Inte tala. Bara vänta tills den har passerat.

 

Om du måste färdas genom Tysteskog om natten, lyssna noga på råden från lokalbefolkningen. Och om du plötsligt inte hör något alls – be att det inte är dig den söker. 

​

Ceminassë – Trädet som andas
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Dimsjöns hemligheter)

Alvernas stad Ceminassë ligger runt det väldiga trädet Aistornë, en levande kolonn av bark och grönska som sägs vara tusentals år gammalt. När dimman från sjön kryper in över marken, vecklar stadens ljus ut sig, likt små stjärnor runt stammen, alltmedans prästerna rör sig mellan rökelsekar och hängande mossgardiner.

 

Jag hade förmånen – eller kanske förbannelsen – att dricka en brygd som de heliga männen förberedde. Min kropp blev varm, mina tankar svävade, och när jag lade handen mot trädets bark svor jag att jag kände något. En puls. Som hjärtslag. Ett varmt ljus innanför dess yta. Men när jag försökte beskriva detta för mina värdar, såg de bara på mig med tysta leenden.

 

Jag fick lämna ön, men inte utan att en av prästerna viskade: "Någon gång, när du hör trädet kalla, kommer du tillbaka."

 

Om du får chansen att smaka deras brygd – gör det. Men var beredd på att se världen annorlunda därefter.

 

 

Ormö – Ön där du aldrig är ensam
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: De förbjudna platserna)

Ormö syns som en grönskande skugga i horisonten, men ingen som har satt foten där återvänder oberörd. Vissa säger att det är barbarer som bevakar den. Andra att det är ön själv som inte vill ha besökare. Det enda jag kan säga med säkerhet är att ormarna är verkliga.

 

Under min expedition var vi aldrig utom fara. Vart vi än rörde oss prasslade det i undervegetationen. Små, svarta ögon iakttog oss från träden. Och min ledsagare, en sjöman från Sidea, viskade ett gammalt ordspråk: "Inom en armlängds avstånd, alltid fem." Vi skrattade åt det då. Men när vi vaknade på natten och fann en orm vid lägerelden, dess tänder blottade, slutade vi skratta.
Ledsagaren talade även om gamla ruiner under grönskans skal.

 

Kom inte hit. Och om du måste – kom inte ensam.

 

 

Edberga – Gyllene toner
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Toner över Tyria)

Det sägs att musiken aldrig tystnar, och det är Edberga bardakademi vi har att tacka för det. Akademien, vars dörrar endast öppnas för de mest begåvade, är en plats där sång, berättarkonst och lutspelets klang vävs samman till en levande historia. Dess salar ekar av toner från gryning till skymning, och om natten kan man höra de bästa lärjungarna sjunga till månen från akademins höga balkonger.

 

Att vandra genom Edbergas kullerstensgator är att höra sånger om hjältar och tragedier, om kärlek och svek. Akademins mästare säger att en sann bard kan vinna krig med en visa och krossa hjärtan med en enda ton. Och jag är böjd att hålla med.

 

Jag fick äran att höra mästerbarderna framföra Skuggornas Brudmarsch, en urgammal sång vars toner tycktes bära på århundraden av sorg. Och för en stund, när ljudet dansade genom luften, svor jag att jag såg skuggor röra sig mellan pelarna.

 

Om du besöker Edberga, lyssna noga på gatubarderna – många av dem är akademins elever, och en dag kan deras sånger eka genom hela världen.

 

 

Smedstad (Kazad Grungnaz) – Smidesglädje
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Dweira – Bergens Folk och Deras Hantverk)

Smedstad, eller Kazad Grungnaz som den kallas av sitt folk, är vida berömd för sitt finsmide. Inget annat rike i världen kan mäta sig med de mästersmeder som här skapar smycken av nästan övernaturlig skönhet, där varje detalj är en berättelse i sig. Här formas guld, silver och ädla stenar till konstverk som inte bara bärs – de ärvts, vördas och berättar historier om sina bärare.

 

Jag kom till Smedstad i hopp om att få se de legendariska smedjorna, men fick snabbt veta att endast de invigda släpps ned i djupen där de verkliga mästerverken tar form. Istället handlades smycken och föremål på ytan, i marknader där priserna var lika höga som kvaliteten. "En smed från Kazad Grungnaz säljer inte bara guld," sade en handlare, "han säljer en del av sin själ."

 

Om du önskar ett smycke av sann mästarhand, var beredd att betala både i mynt och respekt. Och om du hoppas få se smedjorna själv – tänk om. Eller en bättre skuggvän än jag.

 

Celumár – Där smaker föds på nytt
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Alvernas konst – bortom blad och bark)

Att vandra genom Celumár är att ständigt överraskas. Från öppna kök och eleganta tavernor sprids dofter av kryddor och udda råvaror, där varje rätt är en upplevelse snarare än en måltid. Kockarna här ser sig som konstnärer, och att bli utbildad av en Celumár-mästare är en livslång merit, som öppnar möjligheter världen över.

 

Jag minns en måltid där varje tugga skiftade smak – först som havets salta djup, sedan som en höststorm i skogen, och slutligen som en glödande eld i bröstet. Min värd log när han såg min förvåning och sade: "Smak är mer än tunga och näsa – det är minne och hjärta."

 

Om du får en inbjudan till en middag i Celumár, tacka ja. Och kom ihåg – här är varje måltid en berättelse, och du är en del av den.

 

​

Krivis – Historien i levande form
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Stormklippa – konst och kunskap)

I Krivis berättas historien inte bara i böcker, utan på scenen. Staden har en lång tradition av att framföra historiska pjäser, där varje replik är noggrant utvald för att spegla det förflutna. Här står skådespelare på samma scener som sina föregångare gjorde för hundratals år sedan, och de gamla mästarna vördas än idag – särskilt den legendariske dramatikern Spjutskake, vars verk fortfarande framförs med samma hängivenhet som vid deras första uppsättning.

 

Jag satt själv i en av de stora teatrarna och såg en föreställning om den förlorade kungadynastin i östra Hedera. Det var ingen enkel underhållning – det var en levande historia, en berättelse som grep tag och väckte känslor som om händelserna skedde här och nu. När ridån föll var det som om jag hade färdats genom tiden.

 

Besök Krivis och se en pjäs. Oavsett om du är historiker eller ej, kommer du att lämna teatern med en djupare förståelse av världens gång.

 

​

Blodfloden – Floden av järn och myter
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Hederas vilda hjärta)

Blodfloden rinner röd genom landskapet, som en åder dragen ur jorden själv. Vissa säger att färgen kommer från järnhalten i Rödbergen, men de som bor längs floden viskar en annan historia. De talar om en uråldrig varelse, fängslad djupt under berget, vars sår aldrig slutar blöda. Jag reste längs floden i gryningen, och i det röda vattnets spegel såg jag något som rörde sig – eller kanske bara en spegling av legenderna som sipprar genom marken, lika envist som själva strömmen.

 

Drick inte vattnet. Oavsett vad du tror på, så smakar det alltid av järn… eller blod.

 

Järnbergen – Där skuggorna viskar
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Vildmarkens faror och gåtor)

Det finns platser där mörkret inte bara faller – det kryper närmare. Järnbergens ostliga utkanter är en sådan plats. Här säger folk att skogen ser dig innan du ser den. Att djur stirrar för länge. Att du aldrig ska vandra ensam. Jag trodde först det var skrönor, tills jag fann ett tältläger, övergivet, med blodiga handavtryck smetade över tygväggarna.

 

Det sägs att något rör sig i dessa berg. Varelser som ser ut som människor, men som är för långa, med vridna lemmar och för breda leenden. De kallas Det Brustna Folket, för att natten ibland fylls av ett ljud som inte hör hemma i människors värld – ett kvävt, gutturalt ljud, som om något försökte tala men saknade ord. Vissa säger att de är spillror av en glömd civilisation, andra att de alltid varit här, att de bara väntar på att någon ska gå vilse.

 

Jag stannade inte länge.

 

Om du färdas genom Järnbergen, gör det i dagsljus. Och om du hör skrattet – spring.

 

​

Järnbergen – Björnens folk
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Bergens väktare och deras tro)

I den nordvästliga delen av Järnbergen kan man ibland hitta ett folk som ibland kallas Björnens folk. De kan av vissa uppfattas fåordiga men aldrig ohövliga, och deras närvaro känns lika uråldrig som bergen själva. Klädda i djurhudar och med ansikten täckta av målningar, rör de sig genom skogarna med en tyst och självklar vördnad för sin omgivning. De tros vara fredliga, men det sägs att den som hotar deras marker aldrig återvänder.

 

Jag hade förmånen – eller kanske var det en varning – att närma mig en av deras heliga platser. De är lätta att känna igen: skallar och ben pryder markerna likt totems, en hyllning snarare än en varning. Trots detta kan synen få håren att resa sig. Jag hann bara ta ett steg in innan två av dem uppenbarade sig, tysta som skuggor mellan träden. De sade ingenting, men deras blickar talade tydligt. Jag var inte välkommen.

 

Jag backade långsamt och de lät mig gå. Ingen ilska, ingen fientlighet – bara en gräns som inte fick korsas.

 

Om du färdas genom Järnbergen och ser deras totems, stanna upp och visa respekt. Vissa platser är inte till för främlingar.

 

Svartklippa – Där hav och himmel möts
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Tyrias kust och dess skatter)

Svartklippa, belägen vid Tyrias nordvästliga kust, är en av de vackraste platser jag har skådat. Från de svarta klipporna som gett staden sitt namn, sträcker sig havet ut, i en oändlig horisont, där vågorna glittrar i solnedgångens sista ljus. Många söker sig hit för att avlägga sina äktenskapslöften, och det är inte ovanligt att se par stå hand i hand på klippans kant, medan havsfåglarna svävar över dem som tysta vittnen.

 

Jag minns särskilt en kväll då vinden var stilla, och havet låg spegelblankt. Det sades att om man står här en sådan natt och viskar en önskan till vinden, kan den färdas över vattnet och bli hörd av den man älskar, var de än befinner sig. Om det är sant? Jag vet inte – men jag hörde viskningar den natten.

 

Om du reser till Svartklippa, kom vid solnedgången. Och om du har en önskan, låt vinden bära den ut över havet.

​

 

Rödbergen – Opaljägarnas gravplats
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Hederas hårda hjärta)

Vid foten av Rödbergen, nordöst om Celumár, glimmar marken av dyrbara opaler, eftertraktade världen över. Många har rest hit i hopp om rikedom, men bergen är inte givmilda. Utöver den obarmhärtiga vinden och de fruktansvärt kalla nätterna, ruvar fler faror här. Banditer stryker genom dalgångarna, redo att slå till mot ensamma resande, och i mörkret hörs ylanden, som får själva själen att frysa till is.

 

Jag såg själv en karavan lämna gruvan, deras kärror lastade med sten. De red med händerna på vapnen och ögonen vaksamma, för de visste att ingen rikedom här är säker förrän den når marknaden. Vid sidan av dem, i skuggorna, låg de som inte var lika lyckosamma – namn ristade i sten, minnen som glömts bort av vinden.

 

Om du söker rikedom i Rödbergen, kom inte ensam. Och kom ihåg – bergen tar mer än de ger.

 

Grimmersmark – Guldfeberns klor
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Flodens skatter och förbannelser)

Längs den stora floden sydväst om Varga har guldfebern tagit sitt grepp om Grimmersmark. Ryktet om fynden har lockat äventyrare, spekulanter och tjuvar från alla hörn av världen. Stora läger har vuxit upp längs flodbankarna, och i ljuset från eldar hörs skratt, fylleskålar – och då och då, ett kvävt skrik i natten.

 

Jag såg en man vaska guld vid flodens kant, hans fingrar så nariga att de sprack. "Bara en näve till," mumlade han, på ett nästan maniskt vis. Jag undrade hur många som kommit hit i jakt på rikedom, bara för att finna sig fångna av girighetens hunger.

 

Om du söker guld i Grimmersmark, sätt en gräns för hur mycket du vill ha. Annars kanske du aldrig slutar gräva.

 

Tygelsbo – Där hästar är guld värda
(Ett utdrag ur Mirkla Marivans bok: Handelns hjärta i Grimmersmark)

Norr om Varga ligger Tygelsbo, en marknadsplats där hästar och boskap byts mot silver och löften. Här kan man finna de finaste ridhästarna i världen, uppfödda av Grimmersmarks skickligaste ryttarfamiljer. Köpmän från när och fjärran samlas här, och att vinna en häst från Tygelsbo är inte bara en affär – det är en förhandling, en ceremoni.

 

Jag stod och såg en handel göras upp mellan en Grimmersmarkryttare och en köpman från Tyria. De talade få ord, men varje rörelse, varje handslag, varje tystnad var en del av avtalet. Till slut bytte de silver mot tyglar, och köpmannen red iväg på ett av de vackraste djur jag sett. Om ändå min börs vägt mer.

 

Om du vill köpa en häst i Tygelsbo, kom med respekt – och var redo att förhandla.