Stämningstexter
Det prasslar i löven på ett sätt som det inte gjorde förut. Inte här. Inte i Timretrakten, där varje gren bar på gåtor och varje skugga gömde ett löfte. Skogen brukade viska till dem som lyssnade. Nu känns det som att den håller andan.
Vakadal växer – enligt vissa för snabbt, med händer som gräver innan marken hunnit ge sitt svar. Hit kommer de: de kronlojalas fogdar, förhandlare från fjärran land och spejare i andras namn. Alla med sin egen historia, sina egna syften. Några för att söka allianser. Andra för att gömma något.
De gamla stigarna är inte glömda än. Knytt och älvfolk, troll och mörkögda väsen vakar ännu under grenverken. De minns överenskommelserna som gjordes i dunkel tid. Och de ser hur balansen hotas av nya vägar, nya vapen, nya löften.
Men skogen är inte den enda plats där gamla krafter rör sig.
I värdshuset Galna Galten viskas det om diplomatiska uppgörelser och brutna löften. Om silver som byter ägare snabbare än sanningen hinner ikapp. Om svek som aldrig riktigt begravdes. Och i Vakadals salar hörs skratt som klingar tomt – som om någon redan räknat ut nästa steg på brädet.
För några veckor sedan hände något mycket märkligt, tre stenstoder stod plötsligt resta i Timre. Ingen vet av vem, eller varför. Vem reste dem, och varför just nu? Vad har de att säga?
Alla är på väg mot något. Några söker sanning. Andra makt, några vet det bara inte än.
Och när natten faller över gränslandet mellan det vilda och det civiliserade, är det inte längre självklart vem som hör hemma var. Skogen minns. Människorna glömmer. Men ibland, bara ibland, kan även de glömda komma tillbaka.
Det är något i luften nu. Något som väntar på att falla.